Tag: ‘Ghalib’



#

onsdag, december 14th, 2011

Varken Anders eller jag orkar riktigt med att bara sitta här hemma. Vi är mest tysta och tänker på Ghalib. Vi känner varandra utan och innan och behöver inte säga så mycket utan vet ändå att den andre tänker. I går kväll, sent och mörkt så man knappt såg handen framför sig, drog vi kläder på oss och hundar och drog in till stan och Pålsjö skog. Hjärnan behövde koppla av. Vi gick en skön runda på ett elljusspår. Vi lovade varandra att vi skulle ut och gå mer än vi gör. Man mår så bra av att få komma ut.
Hela flocken är så stilla. Ayaz är ledsen och åt sin mat väldigt långsamt igår vilket han aldrig gör annars. Det är snarare att kasta i sig maten på kortast tid som gäller. Han ligger tyst och stilla och glor framför sig. Han brukar vara flockens buse och ofta ser vi honom genom fönstret när han smitit ut genom staketet in i trädgården. Han är den enda av dem som klarar det eller som i.a.f. försöker och är busig nog att ta sig igenom. Han springer fram och tillbaka för sig själv, skuttar och gör vårsprång som en häst så grästottarna flyger. Sedan hoppar han igenom ett hål i staketet och är snart tillbaka. Jag har varken sett honom ‘rymma’ eller skutta sedan Ghalib försvann. Här är så tyst i huset att det är svårt att förstå att här är sex hundar. Det blir aldrig detsamma utan Ghalle igen.

det gör ont att älska men det är värt det

tisdag, december 13th, 2011

 

 

Jag vill så gärna säga att ovanstående ord är sanna. Just nu gör det så obeskrivligt ont att jag inte är säker på att det är sant längre. Saknaden efter Ghalib är som ett stort svart hål som gapar tomt. Försöker sysselsätta mig med saker som ska uppta min tankeverksamhet så att jag får tankarna på annat. Det kan inte vara tyst omkring mig. Jag kan samtidigt knappt spela musik. Varenda låt är fullspäckad med hjärta och smärta och jag förbannar låtskrivarna som inte kan prestera andra texter. Jag förebrår mig själv för att vi inte åkte in tidigare med honom. Funderar på om jag missat självklara symtom. Känner mig som en dålig person som inte märkt någonting långt före.

Jag tänker på bröderna. Ayaz och Ghalib har följts åt sedan dag ett. Vi skulle bara ha en hundvalp men det slutade ändå med att vi köpte två. Vi ville ha de två bröderna med hem. De har jämt både morrat, lekt och oroat sig för varandra. Alltid samma mönster. De har däremot aldrig rykt samman och slagits men de skulle liksom markera lite för varandra, kraftmäta. När någon av dem varit sjuka har den andre gått runt som en osalig ande och varit orolig. Sist Ghalib opererades för ett sår vid ögat och låg innanför galler för att få vara ifred, satt Ayaz utanför och höll ett öga på hur brorsan mådde. Han la sig ner utanför gallret för att sova och se till att allt var bra. Han gjorde likadant denna gången. Det är inga tillfälligheter. När Ghalib började bli dålig visade Ayaz tydliga tecken på att han förstod att Ghalib var sjuk. Borta var all kraftmätning och han nosade försiktigt och lät Ghalib komma nära och lägga sig hos honom i vår säng. Jag vet inte om det i dag gått upp för Ayaz att Ghalib är borta. Han har gnytt och plötsligt valt en helt annan sovplats än han brukar. Han sover i fåtöljen som Ghalib ofta valde som sin plats.

Jag tänker också på alla de hundratals gånger folk frågat varför och hur vi kan ha så mycket hundar som vi har. Svaret har alltid blivit att det är så mysigt och roligt med hund. Icke-hundmänniskor förstår inte. Icke-hundmänniskor förstår inte att man sätter hund framför människa, i.a.f. rent känslomässigt. Innerst inne har jag alltid tänkt att jag helt enkelt tycker mer om djur än om människor hur ‘annorlunda’ det svaret än låter för de flesta. Det är ord och meningar jag alltid valt att inte svara då jag vet att det aldrig skulle förstås och jag antagligen bara skulle uppfattas som ytterst konstig människa. Den villkorslösa kärlek man får, alla roliga stunder, klokhet, all värme och energi som lagras i hjärtat. En hund lägger ingen värdering i att du är tjock eller smal, svart eller vit eller vilken sexuell läggning du har. Inför en hund behöver du inte lägga energi på en dålig hår-dag eller att sminket lagt sig under ögonen. Han förstår när du är ledsen, slickar dina tårar och kryper intill och värmer dig när du behöver det som mest. Han är alltid glad över att se dig. Han finns alltid vid din sida.

Ghalib tog en stor plats i mitt hjärta och den platsen kommer alltid att vara hans.
Ghalib var kärleken, snällheten och omtänksamheten och en ytterst speciell hund.
Jag har så otroligt svårt att acceptera att han inte kommer tillbaka.
Jag saknar honom så.

 

Ghalib – salukin med världens finaste hjärta

onsdag, november 30th, 2011

Det spelar ingen roll vilken storlek stolen har. Ghalib ser alltid till att få plats. Mysig fleecefilt och mattes kudde att snusa på så ligger han som en kung.

myspys

lördag, juli 16th, 2011

midsommarafton

söndag, juni 26th, 2011

Efter god mat blir man trött. Fotograf: Max Bjermo

Ghalib

lördag, april 9th, 2011

Ghalib ute och njuter i vårsolen. Nya ägorna är långt ifrån lika stora som de gamla men ny mark är i alla fall rätt så spännande mark.

 

All Images Copyright The Bjermo Daily | Blog Theme Created by LJP & SLR Lounge