Mitt hundrade 365-inlägg. Basilika ovanifrån.
Bladen liknar små tungor. Har jag sagt att jag älskar mina gamla krukor? Tänk att ett sådant relativt billigt köp kan kännas så exklusivt och värma så fint inombords. Det känns allt lite i hjärtat när jag tittar på dem. De är så fina.
Åh vad jag längtar till filt i gräset, picknick, värme och kärlek.
Sommar.
Ett halvårs väntan på det här antika indiska skåpet är till ända. Mörk och skum belysning när jag fotade så den vackra slitna grågröna färgen kommer inte riktigt till sin rätt.
Jag säger bara – äntligen. Äntligen är det mitt.
Jag vet inte just precis när jag första gången tyckte det var gulligt när barnen lämnade grejor mitt på golvet. Tror det började den dagen de inte bodde hemma mera utan började komma på besök.
I dag, när jag kom hem från jobb och haft minsta sonen på besök över natten, hittade jag mina rosa Foppa med putsbrukrester i hallen som om de bara trillat av fötterna. Jag ler, mamma som jag är, och bara undrar när han som ‘tappade tofflorna’ kommer på besök igen.
Man vet att sommaren är slut när man fryser så mycket att årets Fivefingers läggs in för vinterförvaring.
Med tanke på att jag fastmera avvarade min högra arm för mitt indiska kistbord jag tidigare visade upp, hellre än att jag gjorde mig av med den, så är jag nu inne på arm nummer två. Denna möbel stannar i min ägo till den dagen jag dör. Om jag så ska bli armlös. Så det så!
Vad har ni för favoritprylar i ert hem, ni för allt i världen, inte vill bli av med?
[Sorry för en något trist bild taget i huset som inte har så mycket inredning, prylar och själ än...ÄN! Rummet på bilden ska för övrigt snart omvandlas till fortsättning på köket och få en helt annan stil.]
Jag kommer av flera orsaker att minnas Sommaren 2010 som en speciell sommar.
Vädret, värmen, människorna, atmosfären. Allt jag gjort. Allt jag upplevt av både gott och ont.
Tänker på alla månskensdopp i Råå och tidiga kvällsdopp i fina Utvälinge.
Tänker på allt härligt brus i stan och vid vattnet de ljumna utekvällarna.
Tänker på att jag inte en enda dag burit strumpor.
Tänker på alla härliga promenader jag gjort om kvällarna med hundarna.
Tänker på alla kvällar jag suttit med skönt urlakade armar efter hederligt arbete in da House.
Tänker på uppesittarkvällarna när natten aldrig blev riktigt mörk innan det började dagas igen.
Tänker på fina mcturer.
Tänker på alla kvällar och nätter jag inte ens behövt en värmande tröja.
Tänker på all god mat och goda drinkar jag druckit.
Tänk om alla somrar vore lika varma och fina som denna.
Sommar 2010 – jag glömmer dig aldrig.
Ibland vaknar Hermes väldigt tidig morgon och vill ut, enkom för att tömma blåsan. Han och jag tassar ut så tyst att Gonzo, som fortfarande ligger under täcket och trynar, inte ska vakna. Morgonsolen, som precis kommit över ‘krönet’, speglar sig i minitomaterna i uterummet och jag måste föreviga det vackra med hjälp av linsen. Det är sådana här små saker och bilder man kommer att älska när vintern står och bankar för dörren.
När jag tittar mig omkring äger jag inte många prylar. Det mesta har jag sorterat ut och slängt sedan hösten-09. Det är få saker som verkligen betyder någonting för mig och som jag inte skulle kunna vara utan. Det här indiska, antagligen flera hundraåriga antika kistbordet i trä och med utsida av blåmålad plåt är en av mina favoritmöbler. Det är så vackert i kvällssolen att jag inte kunde låta bli att fotografera det. Jag offrar hellre min högra arm än avvarar det. Typ.
Jag älskar att två av benen har gamla, och något oformliga, trähjul. I närbild syns den mönstrade slitna plåten och alla gamla spik som en gång i tiden använts vid tillverkningen av bordet.
Ovansida/lock och lås är, tyvärr men var nödvändigt, restaurerade.
