Efter dopp i havet sätter vi oss på stenarna i den varma solen för att torka. På just den strandremsan vi sitter på är det bara vi två gamla turturduvor. Då ingen annan är i närheten kan vi ‘sjuka oss’ ostört utan att folk kör oss till psykets låsta avdelning. Vi pratar om Anders opererade fot som han fortfarande tycker känns lite konstig.

C: – Så härligt detta. Tänk om man kunde vara hemma varje dag, alltid, och ha det så här. Inte ensam då utan båda två.
A: – Då skulle du nog tröttna på mig.
C: – Inte då, jag tröttnar väl aldrig på dig?! *hundögon* Jag vet! *eureka* Du kan ju operera den andra foten också så är du hemma några månader med mig. Känner du inte att du har ont i den foten? Visst, litegrand, om du känner efter ordentligt?

Anders garvar. Nu försöker jag fortsatt låta allvarlig och hålla mig själv från att skratta.

C: – Jag kan ju t.ex. bryta en arm. Du kan få bryta den åt mig om du vill och när din fot börjar läka kan jag bryta en av dina armar för att liksom förlänga tiden.
A: – Låter toppen! Så kan vi samtidigt byta namn till herr und frau Münchhausen.

Här får båda ett bryt. Fast jag tycker fortfarande, om ni frågar mig, att min idé är ganska god.

Käraste hälsningar fru Münchhausen