Inte klokt, Vildkaprifolen blommar än och mina små påskliljor utanför ytterdörren har blommat om. Hundarna tycker fortfarande det är kul att rejsa i trädgården. Jakt blir aldrig tråkigt. Inte ens när det gäller småbrorsorna även om katt- eller kaninjakt är roligare…
Vad händer, ska jag stå här nu? Gonzo och Salminta Juvel [LoVoly's kennel].
Ända mot ända kan ingenting allting hända.
Jodå precis så här ser det ut när det paras. Inte ovanligt att hundarna ställer sig rumpa mot rumpa när hanen väl sitter där.
Finns inget godis som är så prisvärt och varar så länge som frusna köttben. På Zawicca i stan handlar vi både frusna hjortben och fryst helfoder, Bravo bas. Fruset helfoder har vi använt i flera år och det finns flera fördelar snarare än nackdelar. Hundarna mår bättre av det; blank päls och bra mage. Maten äts upp direkt. Varje skål är slut inom tio sekunder bortsett från Hermes. Hans tar slut på cirka fem sekunder. Vem skulle vilja äta torra processade kulor varje dag? Sedan har jag aldrig fattat vitsen med de som låter mat stå framme till sina djur hela dagen och de kan äta när de vill.
Kristins gamla avklippta byxben funkar än som öronskydd när det mumsas mat och ben. Den fick vi med Gamal när vi hämtade hem honom för fem år sedan. Kvalitet! 
*sniff* Kan man äta detta?
Det kunde man!
SötGöte.
Mysigt att ha ‘hjälpredor’ omkring mig när jag jobbar. I dag var det riktig härlig vårvärme. Glaspartierna till uterummet stod öppna så att pälsklingarna kunde ligga och hålla mig sällskap. Fick för mig att det var tjugo stycken spikplugg på bordet. När jag använt arton stycken var de slut. En eller flera av mina små håriga hjälpredor hade burit ut två av dem i solen…
Hur som helst. I dag har jag fått reglat upp hela ‘tegelfuskväggen’. Jag har dragit alla flexslangar till el- och tvkablar samt skruvat dit eldosor. Satt kabelklämmor. I morgon blir det att dra kablar i slangen och slänga upp gips. Synd att man är brud i vissa lägen. Mina armar är knappt 1200 mm… Alltid ett helvete att få gipskivor på plats ensam.
Hermes blir tokglad. När man busar med honom, eller för den del bara kommer in genom dörren efter att ha varit borta två minuter, går hans svans fortare än Mike Mangini kan slå på trumlädret. I går satt vi, för skojs skull, och satte de två mest utmärkande epitet vi tyckte passade in på våra gullegrisar. Tror det kvittar hur många hundar man har för var och en blir sin egen individ i alla fall.
Hermes – glad och lekfull
Gonzo – försiktig och mattegris
Gamal – trygg och självständig
Ayaz – busig och ‘tvångig’
Ghalib – snäll och ‘nallebjörnig’
Daryan – kelen och matfixerad
Stannar ni aldrig upp, tittar på ert/era djur och tänker; fy sjutton vilken tur att du hamnade hos mig!? Tänk om du kommit till att bo hos en annan människa istället för hos mig. Undrar om någon annan skulle älska dig liksom jag gör. På samma vis. Lika mycket. Varenda tass och klo. Den mjuka pälsen. De bruna rådjursögonen. Tillgivenheten. Det känns alltid som det liksom inte ens är möjligt. Undrar hur du haft det då och vilken personlighet du utvecklat?
Gonzo är en sådan hund. Han var egentligen bortlovad till en annan tjej som av någon anledning aldrig köpte honom. Jag minns första samtalet med Madde, uppfödaren; ‘Nej tyvärr jag har ingen valp kvar. Alla är bortlovade.’ Vi hade ändå ett långt trevligt samtal om både italienare och salukis och jag kände direkt att Madde var min ev. blivande italienares uppfödare. Det klickade direkt vi började prata. Om något återbud skulle komma, vilket kändes som en chans på tusen, skulle en hane ev. kunna bli min och Madde fick mitt telefonnummer.
Vilken tur jag hade. Efter en vecka, kanske tio dagar, ringer en välbekant röst från Sundsvall; ‘Det har blivit ett återbud. Vill du fortfarande ha en valp?’ Om jag ville ha en valp? Jösses, jag var så glad att jag tror jag grät en skvätt.
Jag vet att hade inte Gonzo kommit till mig hade vi saknat varandra. Så det så.
Inte konstigt att hundarna börjar bli runda. Nu mumsar de möss och sork som aldrig förr.
Hemma igen efter flera veckors frånvaro. Har varit hemma en dag de senaste tre veckorna. En sak är säker; kommer aldrig att kunna leva utan hundar i hela mitt liv. Fattar inte hur det skulle gå till. Har saknat dem totalt-jätte-hemskt-mycket. Nu ligger Gonzo som limmad innanför min fleecejacka…mmmmmmm…härligt! I veckan som kommer ska två småskitar vara med mig i bygghuset, så det så!
