Att använda ordet vardagslyx känns väl på plats när man äter ute vardagskvällar. Vi försöker unna oss det då och då. Att unna sig handlar oftast inte om pengar utan tid. Att ta sig tiden att sticka iväg och inte sitta där fastnaglad i vardagslunken framför tv’n med stekt falukorv som sällskap. Igår besökte vi Big Buddha i stan och käkade thaimat.
Ett infall i all hast som var riktigt bra.
Helsingborgsfestivalen är igång för fullt. Vi åt mat en bit utanför stan innan vi begav oss ner i vimlet. Det var mest ett vimmel av ungdomar och berusade 50+’are. Såg flera medelålders kvinnor som knappt kunde stå på benen och hängde, ihop med mascaran under sina ögon, på sina män. Av festivalprogrammet finns inte mycket som passar oss 40+. Kikade på the Sounds nere vid vattnet/stora scen men efter sex, sju låtar begav vi oss hemåt igen. Att vi gick berodde nog mest på att vi nog inte gillar dem tillräckligt för att stå ut med kombinationen småregn och uselt ljud.
Tycker att Adam Hector är rätt cool.
En halv Hampus Klang.
Dimman låg tjock över scenen när Bullet spelade. Hampus Klang gitarrist och Adam Hector, basist.
Bullets gitarrist Hampus Klang är stilig. Vid detta tillfälle [365-bilder med fasta tema] skulle jag vilja säga att han är mer charmig än stilig men nu fanns inte det ordet bland de olika teman.
Ljussättning, belysning, under Bullets koncert.
M som i Mustasch uppträdde på The Tivoli Helsingborg igår lördag. Bra koncert. Ralph Gyllenhammar har helt enkelt jäkligt bra röst och bandet spelar tung, avskalad hårdrock. Inte bästa Mustaschspelningen jag sett och måste erkänna att jag är lite besviken på att de ger ut en skiva med i stort sett bara gammal skåpmat, nyinspelat. Jaja. På Mustaschkoncert vet man ungefär vad man får. Den 45-årige Ralph kunde dock besparat mig de OTALIGA tungkyssar han, på knä, gav en tonårstjej i publiken. *facepalm* Denna tjej och hennes väninna drogs sedan upp på scen och fick följa med bandet backstage. Det ska de nog tacka sin lyckliga stjärna för. De som var under arton år på koncerten skulle lämna lokalen efter att spelningen var slut. Det var många som skakade på huvudet åt tilltaget…
Lindas grabb M skejtar på Jutan medan Linda och jag sitter och babblar om livets väsentligheter och kramas om en stund.
Känner mig alltid lite trist när vi skiljs åt för jag både tänker och saknar dem allt som oftast.
Står vid fiskbilen utanför ICA Maxi, Drottninghög. Tänkte lyxa till vardagen med lite räksallad. Visst är det härligt med vardagslyx?! Det står på fiskbilen att den är från Göteborg och jag vill ju så gärna fantisera och tro det. Känns som en extra göttig sallad då. Under tiden jag står och beställer min sallad står käringen, den sk. expediten, och kör in sin långa lillfingernagel i örat och rotar runt samtidigt som hon helt ogenerat möter min blick. Liksom verkligen grääääver i örat. Hon kollar på finget och torkar av det på tröjan.
Men vad fan är det med folk??? Som om jag verkligen önskade hennes räksallad just där och då…nix!
Kärnan ger möjlighet till fantastisk utsikt över staden. Därifrån får man utsikt över fina bakgårdar, fönster och takterasser. Båtarna som glider så vackert mellan länderna. Höjden ger en en virtuell och rörlig tilt-shift-känsla. En vinterdag som igår gav upphov till lite blå kalla bilder och de fick så förbli. Det var precis så det kändes; att vandra omkring i blå bitande luft som nöp i kinderna.
Inte ofta man ser folk med saluki. Det gjorde jag i morse. En ensam medelålders man kommer gåendes i stan [Hbg] med en inte allt för ung grågrizzle över övergångsstället. Långa behäng. Genast funderar jag på var den kommer ifrån. Undrar vem som håller i kopplet. [ja vet någon läsare var den kan komma ifrån?]
Åker en hel del till Bruces- eller Pålsjöskog och rastar hundarna. De gånger man möter vinthundsägare blir båda parter lika fjolliga.
- Ååååh, heeeej…. en med vinthund.
- Var kommer dina italienare ifrån?
- Saluki, ojdå det är inte så vanligt. Ja jag har ju whippet.
- Vilken kennel? [Man känner ju till varenda it.- och salukikennel i sverige, iaf till namnet]
- Aha hon vet jag vem det är.
- Saluki, ja det är ingen hund det det är en SALUKI.
- Ojdå ja men då är våra släkt några generationer bort.
Har man snabba vinthundar vet man att inte alla andra raser går att leka med i rastgården för ska man leka med saluki, framförallt, så blir man rastad. Jag kan inte tala för alla vinthundar men våra kan leka med alla. Hittills iaf. Det har aldrig visat sig vara problem med varken hanar eller tikar. Våra sex hanar tar gärna emot vad som helst in i rastgården bara de får nosa och springa.
Vinthundar är ett vänligt släkte. Man kan inte annat än älska dem!
Kön är lång. Jag sitter på avstånd och kikar på alla människor som står i kön till restaurangcaféet. Överfarten över Öresund tar tjugo minuter så det är knappt om tiden. Köa, handla, tugga. Efter femton minuter tjoar de i högtalarna, till de som har bil, att nu är det dags att tänka på att gå ner till bildäck.
Han betalar. Mannen stoppar lite halvjäktad ner sina pengar, greppar brickan och vänder sig om. Han styr, med flackande blick över lokalen, stegen mot ett av borden men så stannar han upp – tvekar – kollar läget ut över rummet som om han funderar på om det finns en bättre plats. I lokalen finns säkert tio tomma bord. Varför var inte det första valet bra? Jag vet med mig att jag gör likadant. Som om man letar efter den perfekta platsen. Nu måste jag helt enkelt själv börja fundera på vad som avgör mitt eget val av plats; Vill jag ha ryggen fri? Slippa sitta för nära andra? Vill jag ha bästa skådeplats?
Detsamma är det när man ska gå på båten. Precis före påsläpp startar ‘Aurora-rean’. [båten heter Aurora] Det hela liknar lite utav en stor jävla rea där det gäller att komma på först för att fynda bästa plats. Ändå fylls båten, vid den här tiden på dygnet, till kanske högst några få procent av dess kapacitet. Folk står praktiskt taget i sprinterställning för att först komma iväg mot båten. När de väl släpper på passagerarna startar jakten efter ‘bästa bord/plats’ och folk, i det närmaste, armbågar sig förbi varandra. Jag har på de här veckorna upptäckt att de mest åtråvärda platserna är längst ut på varje kant på den halvcirkel som bildar soffa som finns mitt i lokalen. Ingen vill sitta i mitten trots att det finns bord längs hela den sk. soffan. Sitter man längst ut riskerar man bara att få folk på en sida om sig. Herregud folks – vi snackar om tjugo sketna minuter att få sällskap på närmare håll än två meter!
Människan är ett märkligt tävlingsinriktat osocialt litet skitdjur.
