Archive: ‘Ghalib’



#

onsdag, december 14th, 2011

Varken Anders eller jag orkar riktigt med att bara sitta här hemma. Vi är mest tysta och tänker på Ghalib. Vi känner varandra utan och innan och behöver inte säga så mycket utan vet ändå att den andre tänker. I går kväll, sent och mörkt så man knappt såg handen framför sig, drog vi kläder på oss och hundar och drog in till stan och Pålsjö skog. Hjärnan behövde koppla av. Vi gick en skön runda på ett elljusspår. Vi lovade varandra att vi skulle ut och gå mer än vi gör. Man mår så bra av att få komma ut.
Hela flocken är så stilla. Ayaz är ledsen och åt sin mat väldigt långsamt igår vilket han aldrig gör annars. Det är snarare att kasta i sig maten på kortast tid som gäller. Han ligger tyst och stilla och glor framför sig. Han brukar vara flockens buse och ofta ser vi honom genom fönstret när han smitit ut genom staketet in i trädgården. Han är den enda av dem som klarar det eller som i.a.f. försöker och är busig nog att ta sig igenom. Han springer fram och tillbaka för sig själv, skuttar och gör vårsprång som en häst så grästottarna flyger. Sedan hoppar han igenom ett hål i staketet och är snart tillbaka. Jag har varken sett honom ‘rymma’ eller skutta sedan Ghalib försvann. Här är så tyst i huset att det är svårt att förstå att här är sex hundar. Det blir aldrig detsamma utan Ghalle igen.

det gör ont att älska men det är värt det

tisdag, december 13th, 2011

 

 

Jag vill så gärna säga att ovanstående ord är sanna. Just nu gör det så obeskrivligt ont att jag inte är säker på att det är sant längre. Saknaden efter Ghalib är som ett stort svart hål som gapar tomt. Försöker sysselsätta mig med saker som ska uppta min tankeverksamhet så att jag får tankarna på annat. Det kan inte vara tyst omkring mig. Jag kan samtidigt knappt spela musik. Varenda låt är fullspäckad med hjärta och smärta och jag förbannar låtskrivarna som inte kan prestera andra texter. Jag förebrår mig själv för att vi inte åkte in tidigare med honom. Funderar på om jag missat självklara symtom. Känner mig som en dålig person som inte märkt någonting långt före.

Jag tänker på bröderna. Ayaz och Ghalib har följts åt sedan dag ett. Vi skulle bara ha en hundvalp men det slutade ändå med att vi köpte två. Vi ville ha de två bröderna med hem. De har jämt både morrat, lekt och oroat sig för varandra. Alltid samma mönster. De har däremot aldrig rykt samman och slagits men de skulle liksom markera lite för varandra, kraftmäta. När någon av dem varit sjuka har den andre gått runt som en osalig ande och varit orolig. Sist Ghalib opererades för ett sår vid ögat och låg innanför galler för att få vara ifred, satt Ayaz utanför och höll ett öga på hur brorsan mådde. Han la sig ner utanför gallret för att sova och se till att allt var bra. Han gjorde likadant denna gången. Det är inga tillfälligheter. När Ghalib började bli dålig visade Ayaz tydliga tecken på att han förstod att Ghalib var sjuk. Borta var all kraftmätning och han nosade försiktigt och lät Ghalib komma nära och lägga sig hos honom i vår säng. Jag vet inte om det i dag gått upp för Ayaz att Ghalib är borta. Han har gnytt och plötsligt valt en helt annan sovplats än han brukar. Han sover i fåtöljen som Ghalib ofta valde som sin plats.

Jag tänker också på alla de hundratals gånger folk frågat varför och hur vi kan ha så mycket hundar som vi har. Svaret har alltid blivit att det är så mysigt och roligt med hund. Icke-hundmänniskor förstår inte. Icke-hundmänniskor förstår inte att man sätter hund framför människa, i.a.f. rent känslomässigt. Innerst inne har jag alltid tänkt att jag helt enkelt tycker mer om djur än om människor hur ‘annorlunda’ det svaret än låter för de flesta. Det är ord och meningar jag alltid valt att inte svara då jag vet att det aldrig skulle förstås och jag antagligen bara skulle uppfattas som ytterst konstig människa. Den villkorslösa kärlek man får, alla roliga stunder, klokhet, all värme och energi som lagras i hjärtat. En hund lägger ingen värdering i att du är tjock eller smal, svart eller vit eller vilken sexuell läggning du har. Inför en hund behöver du inte lägga energi på en dålig hår-dag eller att sminket lagt sig under ögonen. Han förstår när du är ledsen, slickar dina tårar och kryper intill och värmer dig när du behöver det som mest. Han är alltid glad över att se dig. Han finns alltid vid din sida.

Ghalib tog en stor plats i mitt hjärta och den platsen kommer alltid att vara hans.
Ghalib var kärleken, snällheten och omtänksamheten och en ytterst speciell hund.
Jag har så otroligt svårt att acceptera att han inte kommer tillbaka.
Jag saknar honom så.

 

vår älskade hund

måndag, december 12th, 2011

Ghalib är borta.
Det gick inte mer.
Vi är bara så obeskrivligt ledsna nu och gråter i kapp.
Vi kommer att sakna oss fördärvade efter honom.

Ghalib – salukin med världens finaste hjärta

onsdag, november 30th, 2011

Det spelar ingen roll vilken storlek stolen har. Ghalib ser alltid till att få plats. Mysig fleecefilt och mattes kudde att snusa på så ligger han som en kung.

myspys

lördag, juli 16th, 2011

midsommarafton

söndag, juni 26th, 2011

Efter god mat blir man trött. Fotograf: Max Bjermo

fest på frusen hjort

måndag, maj 2nd, 2011


Finns inget godis som är så prisvärt och varar så länge som frusna köttben. På Zawicca i stan handlar vi både frusna hjortben och fryst helfoder, Bravo bas. Fruset helfoder har vi använt i flera år och det finns flera fördelar snarare än nackdelar. Hundarna mår bättre av det; blank päls och bra mage. Maten äts upp direkt. Varje skål är slut inom tio sekunder bortsett från Hermes. Hans tar slut på cirka fem sekunder. Vem skulle vilja äta torra processade kulor varje dag? Sedan har jag aldrig fattat vitsen med de som låter mat stå framme till sina djur hela dagen och de kan äta när de vill.


Kristins gamla avklippta byxben funkar än som öronskydd när det mumsas mat och ben. Den fick vi med Gamal när vi hämtade hem honom för fem år sedan. Kvalitet!

 

 


*sniff* Kan man äta detta?

 


Det kunde man!

 


SötGöte.

 

 

Ghalib

lördag, april 9th, 2011

Ghalib ute och njuter i vårsolen. Nya ägorna är långt ifrån lika stora som de gamla men ny mark är i alla fall rätt så spännande mark.

Yasharsbröderna 5 år

söndag, oktober 24th, 2010

Tiden springer iväg. Kan inte fatta att de här två guldgossarna fyller fem år i dag. Minns inte när bilden är tagen men det är några år sedan. De är sig precis lika bortsett från att öronen fått längre hår. Fortfarande är de precis som äkta bröder, gosar, morrar och lever jävel med varandra. Äkta kärlek med andra ord!

Ghalib är ok igen

måndag, augusti 2nd, 2010

Dränet och ‘dumtratten’ borta. Nu är han – om möjligt – en ännu keligare hund som lägger benen om halsen på en och ska kramas hela tiden.

hjälten är hemma

måndag, juli 26th, 2010

Ghalib inlagd

måndag, juli 26th, 2010

De behåller Ghalle för operation. I eftermiddag blir han sövd och får ett drän inopererat under ögat. Gulle…har svårt för att se scenen framför mig varje gång en av hundarna blir inlagda. De hamnar ensamma i en miljö de inte känner och dessutom försvinner husse eller matte. Usch, måtte allt gå bra!

UPPDATERAT kl 16:37
Kl är nu 16.30. Ghalib börjar vakna upp efter operationen och allt har gått bra. Det kunde inte hittas något främmande föremål men, som vi själva trott, såg det ut som ett djur rivit honom. Troligt en katt eller en grävling då våra hundar varit i fajt med grävlingar här flertalet gånger. När de öppnade upp under ögat fann de att ett parti var delat i två delar [antagligen av en klo] och där fanns två bölder. Den ena bölden var endast blodfylld medan den andra var fylld med var. Detta tömdes, ett drän är satt på plats. Nu ska han få gå med ”skäm-strut” ett tag. Ghalib slipper övernattning och ska hämtas hem här igen vid 18.30-tiden. Nu får vi klara spolning och tömning av var några dagar och hoppas att resten går bra. Pencillinkur också. Pjuh så här långt…

veterinärbesök

måndag, juli 26th, 2010


I dag ska Ghalib, allas vår ‘Ghalle’ till veterinären. Han fick i förra veckan ett sår under ögat när han var ute. Det läkte fint ihop. Plötsligt började det ihopläkta såret att svullna upp och ögat blev helt igenmurat underifrån. Igår såg han ut som han gått en boxningsmatch men i natt har det spruckit upp och varet kommer ut. Han får nog supplera med en penicillinkur om det ska bli helt bra.

bröderna guld

tisdag, juli 20th, 2010


Bröderna Ayaz och Ghalib håller alltid på med sin konstiga ‘bröstning’ med varandra. De flyger aldrig ihop. Morrar bara ibland. Bröstar sig. Varje gång någon av dem är skadad eller verkar må dåligt så är den andra orolig. Det slickas och snusas på sår och öron. När den sjuke kvicknar till så är ‘bröstningen’ snart igång igen. De är allt bra roliga.

 

All Images Copyright The Bjermo Daily | Blog Theme Created by LJP & SLR Lounge