Archive: ‘frk Bjermo’s funderingar…’



#

onsdag, december 14th, 2011

Varken Anders eller jag orkar riktigt med att bara sitta här hemma. Vi är mest tysta och tänker på Ghalib. Vi känner varandra utan och innan och behöver inte säga så mycket utan vet ändå att den andre tänker. I går kväll, sent och mörkt så man knappt såg handen framför sig, drog vi kläder på oss och hundar och drog in till stan och Pålsjö skog. Hjärnan behövde koppla av. Vi gick en skön runda på ett elljusspår. Vi lovade varandra att vi skulle ut och gå mer än vi gör. Man mår så bra av att få komma ut.
Hela flocken är så stilla. Ayaz är ledsen och åt sin mat väldigt långsamt igår vilket han aldrig gör annars. Det är snarare att kasta i sig maten på kortast tid som gäller. Han ligger tyst och stilla och glor framför sig. Han brukar vara flockens buse och ofta ser vi honom genom fönstret när han smitit ut genom staketet in i trädgården. Han är den enda av dem som klarar det eller som i.a.f. försöker och är busig nog att ta sig igenom. Han springer fram och tillbaka för sig själv, skuttar och gör vårsprång som en häst så grästottarna flyger. Sedan hoppar han igenom ett hål i staketet och är snart tillbaka. Jag har varken sett honom ‘rymma’ eller skutta sedan Ghalib försvann. Här är så tyst i huset att det är svårt att förstå att här är sex hundar. Det blir aldrig detsamma utan Ghalle igen.

det gör ont att älska men det är värt det

tisdag, december 13th, 2011

 

 

Jag vill så gärna säga att ovanstående ord är sanna. Just nu gör det så obeskrivligt ont att jag inte är säker på att det är sant längre. Saknaden efter Ghalib är som ett stort svart hål som gapar tomt. Försöker sysselsätta mig med saker som ska uppta min tankeverksamhet så att jag får tankarna på annat. Det kan inte vara tyst omkring mig. Jag kan samtidigt knappt spela musik. Varenda låt är fullspäckad med hjärta och smärta och jag förbannar låtskrivarna som inte kan prestera andra texter. Jag förebrår mig själv för att vi inte åkte in tidigare med honom. Funderar på om jag missat självklara symtom. Känner mig som en dålig person som inte märkt någonting långt före.

Jag tänker på bröderna. Ayaz och Ghalib har följts åt sedan dag ett. Vi skulle bara ha en hundvalp men det slutade ändå med att vi köpte två. Vi ville ha de två bröderna med hem. De har jämt både morrat, lekt och oroat sig för varandra. Alltid samma mönster. De har däremot aldrig rykt samman och slagits men de skulle liksom markera lite för varandra, kraftmäta. När någon av dem varit sjuka har den andre gått runt som en osalig ande och varit orolig. Sist Ghalib opererades för ett sår vid ögat och låg innanför galler för att få vara ifred, satt Ayaz utanför och höll ett öga på hur brorsan mådde. Han la sig ner utanför gallret för att sova och se till att allt var bra. Han gjorde likadant denna gången. Det är inga tillfälligheter. När Ghalib började bli dålig visade Ayaz tydliga tecken på att han förstod att Ghalib var sjuk. Borta var all kraftmätning och han nosade försiktigt och lät Ghalib komma nära och lägga sig hos honom i vår säng. Jag vet inte om det i dag gått upp för Ayaz att Ghalib är borta. Han har gnytt och plötsligt valt en helt annan sovplats än han brukar. Han sover i fåtöljen som Ghalib ofta valde som sin plats.

Jag tänker också på alla de hundratals gånger folk frågat varför och hur vi kan ha så mycket hundar som vi har. Svaret har alltid blivit att det är så mysigt och roligt med hund. Icke-hundmänniskor förstår inte. Icke-hundmänniskor förstår inte att man sätter hund framför människa, i.a.f. rent känslomässigt. Innerst inne har jag alltid tänkt att jag helt enkelt tycker mer om djur än om människor hur ‘annorlunda’ det svaret än låter för de flesta. Det är ord och meningar jag alltid valt att inte svara då jag vet att det aldrig skulle förstås och jag antagligen bara skulle uppfattas som ytterst konstig människa. Den villkorslösa kärlek man får, alla roliga stunder, klokhet, all värme och energi som lagras i hjärtat. En hund lägger ingen värdering i att du är tjock eller smal, svart eller vit eller vilken sexuell läggning du har. Inför en hund behöver du inte lägga energi på en dålig hår-dag eller att sminket lagt sig under ögonen. Han förstår när du är ledsen, slickar dina tårar och kryper intill och värmer dig när du behöver det som mest. Han är alltid glad över att se dig. Han finns alltid vid din sida.

Ghalib tog en stor plats i mitt hjärta och den platsen kommer alltid att vara hans.
Ghalib var kärleken, snällheten och omtänksamheten och en ytterst speciell hund.
Jag har så otroligt svårt att acceptera att han inte kommer tillbaka.
Jag saknar honom så.

 

nedanstående inlägg

fredag, oktober 14th, 2011

Tänk vad ofta man ska förklara sig. Avskyr det. Men fick en kommentar på Facebook. Nu gör jag det för en gångs skull då jag förstått att åtminstone en person nog misstolkat mitt inlägg.

Vad nedanstående inlägg handlar om är att vi, olika generationer, har alla haft eller har en dröm om bullbakande morsor som sällan finns. För i verkligheten tror jag inte ens jag känner en enda som hade det i min klass eller bland dåtidens kompisar. Ville mest påvisa att vår generation fortfarande gör mycket tokigheter och tycker ändå, iaf själva, att det går rätt bra hand i hand med att uppfostra barn. Man behöver inte följa en mall för att man ska få en fin familj och goa ungar och samtidigt må bra själv för att man samtidigt kan få vara den man är.

kanelbullar och mjölk

torsdag, oktober 13th, 2011

Funderar ibland på om vi sextiotalister verkligen infriar de förväntningar våra barn har eller hade på oss. Jag ville ju gärna själv, i mina barnår, se en bullbakande morsa som skulle vara hemma när jag kom från skolan. Den där mamman skulle stå i dörröppningen när jag kom hem, krama om mig och le. Dofta gott. Servera varma bullar med mjölk. Hjälpa mig med läxorna fast jag aldrig behövde det. Bara för att.

Det där, nyss ovan lästa, var sextiotalisternas förväntningar på trettio- och fyrtiotalisterna. Jag var knappast ensam om att hoppas. Våra mammor och pappor som, de flesta av dem, jobbade arslet av sig och inte hann med att baka bullar. Min mamma hade nog inte den stora drömmen att förverkliga sig själv men hade däremot drömmar om att vara egen, stå på egna ben. Man tänkte inte så då, att förverkliga sig själv. Det vanligaste var nog att man ville att föräldrarna skulle vara stolta över en. Mamma stod sannerligen på egna ben. En-och-sextiotvå över marken stod hon stolt och vacker vilket hon fortfarande är. Mamma jobbade och uppfostrade oss ungar, mestadels ensam, med bravur. Jag fick nyckel om halsen och överlevde. Bullarna var bakade fast inte just den dagen utan en helt annan dag. Bullar som låg i frysen och tinades av en sexåring som på egen hand kom hem från fritids. En sexåring som planerade att ha eget saft- och bullkalas på balkongen. Jag lärde mig snabbt att tina kanelbullar i plastpåse i vatten i vasken inte var någon bra idé. Konstigt. Jag hade ju sett mamma tina både kött och grönsaker så?!

Jag ser på mig själv. Jag pluggadet största delen av ungarnas yngre åldrar. Jag har helt enkelt tyckt att det var för roligt att lära mig nya saker. Har jag en diagnos av något slag så måste det vara allt-för-mycket-är-allt-för-roligt-för-mitt-eget-bästa-sjukan. Det mesta verkar ju så roligt, spännande eller intressant för att inte testas. Jag var alltså aldrig den där morsan som särskilt ofta stod där med bullar och log när barnen kom från skolan. Min kropp är tatuerad både här och där. Drar på hårdrock så att ungarna skulle fly hemifrån om de var här. Svär som fan. Dålig på att städa. Har svårt för att låta bli att samla på hundar. För att liksom sätta en prick över ett i så har det nu blivit ny frisyr också. Rakad. Åtminstone halvrakad. Har dessutom hela mitt liv känt att det bara finns en som jag. Just den där kombon av olika märkliga idéer och sidor. Fast jag säkert har en okänd tvillingsjäl någonstans, har bara inte funnit henne.
Hur som helst. Jag kan omöjligt ha infriat några som helst förväntningar på varken bullar, tantfrisyr, förkläde och väntande hemmamorsa men lovar att jag älskar er ungar bortom varendaste varma kanelbulle och mjölk i hela världen.

Jag är en svag själ

torsdag, september 8th, 2011

Om man tappar sista chokladbiten *raaap* i hundhår på golvet, plockar upp den, blåser av den, plockar några strå och lite annan skit som sitter där. Ser sedan att den ändå kanske inte är helt hundra ren, rycker på axlarna samtidigt som man hör sig själv säga äääh inombords för att till sist stoppa härligheten i munnen.

Är man choklad-addict då?

ord som skapar en känsla

tisdag, september 6th, 2011

Känner mig sällan eller aldrig gammal. Möjligen tröttare.
Mammografi.

Andra gången jag ska dit.

Ordet mammografi får mig att känna mig gammal.

känslan av annorlunda

onsdag, augusti 31st, 2011

I dag ska jag göra något jag aldrig gjort förut.

Nervös är kanske att ta i men det känns annorlunda.

på tv

tisdag, augusti 30th, 2011

Sverige i dag‘ berättar om polisens nya spårhundar,  spermahundar.
Undrar vem som är så snäll och behjälplig med träningsmaterial.

Jag ber om ursäkt för mina djupa tankar så här på en tisdag.

viktigare än världsfrågor

onsdag, juni 22nd, 2011

Ska jag klippa av allt håret eller inte?
Har aldrig önskat så mycket som nu i ett inlägg att frågan vore retorisk men jag kan fan inte bestämma mig. Då jag är lite av en på- eller av-, svart- eller vit-, ett- eller nollmänniska så är det så att klipps håret blir det extremsnagg på sidorna och längre uppepå och bak.

Jag pratar om en lagom nätt pensionärsmohikan.

världsliga katastrofer i utbyte mot tjugor

onsdag, april 6th, 2011

Skriverierna om Japan har avtagit. Detta stora kaos har ersatts av Kriget i Libyen, Få smal midja med fullkorn och att Astrid Lindgren nu kommer att pryda våra tjugokoronorssedlar. Denna jävla evighetsfråga om Astrid Lindgren ska få vara på sedlar eller få litteraturpris postumt. Suck. Äntligen är detta tjatande över, i alla fall delvis. Längst ned på Expressens sida går att läsa om Japan; Har lyckats täta läckan. En liten notis.

Längst ned.

Jag har inte kunnat skriva om Japan tidigare, om tankarna på allt som hänt och händer där. Har länge sett framför mig barn och föräldrar som letat efter varandra. Hundar och djur som svälter för att ingen nu har tid att bry sig om dem. När Japans katastrof och bilder/filmer kablades ut var det som en chock. Jag klickade på filmerna om och om igen för jag inte kunde förstå att det jag såg var sant. Jag vägrar att glömma Japan för alla bantningstips och tjugokronorssedlar.

Hemska katastrofer känns så avlägset. Inget som man förväntar sig ska drabba oss. Jag måste tillstå att jag många, många gånger drömt hemska drömmar under barnens uppväxt som är helt klart separationspräglade. Jag kan göra likadant med mina djur. Jag drömmer katastrofdrömmar om dem. Att jag inte kan rädda dem. Går och letar efter dem. Att vi aldrig finner varandra. Oftast får jag aldrig veta om vi ses igen.

Trauma.

Jag tänker på Japan. Det gör jag.

dra ner rullgardinen

måndag, mars 28th, 2011

I natt har jag sovit fjorton- och en halv timme. [!!!] Sover värre än en bebis eller tonåring. Tänkte att jag skulle se Mästarnas Mästare på tv men somnade innan klockan var halv åtta. Fattar inte hur jag kan sova så mycket. Ska jag orka med en festkväll får jag väl sova till kl 16 först så jag orkar… Kan banne mig undra vad det är med mig.

dogm

måndag, januari 31st, 2011

En kasse matvaror ger två kassar avfall.

varannandagsprincip

måndag, januari 31st, 2011

I förrgår var det en fyfanvaddetärmycketdiskpådiskbänkenochjagharontikroppen-dag.
I går var det en mysmedfinsonsompånattenvaritfullerullochkäkamysfrukostochbaraslappa-dag.
I dag är det en kalltochtråkigtochjagskablihemmafrånjobbetförjagärsjuk-dag.

Ser man till varannandagsprincipen torde det bli en kärlekens dag i morgon, positiv och fin.

hämnden är ljuv

tisdag, januari 11th, 2011

Suttit här och slickat en hel del kuvert med mössor i som ska iväg med post i dag. Alltid hört det där att det är fångar som tillverkar limmet till kuverten och att de pissar i karen där limmet tillverkas. Säkert värsta skrönan men när man slickat några illasmakande kuvert så börjar tankarna gå…

tyvärr, dödskallarna är slut

torsdag, januari 6th, 2011

Skulle aldrig visat bilden på dödskallemössan i bloggen. Den var, milt sagt, jobbig att göra. Tidskrävande. Sydde på eländet med sk. maskstygn och var så oändligt glad när den äntligen var klar.

Vad tror ni folk önskar nu som beställer mössor? Undrar om de köper orden; tyvärr dödskallarna är slut…

 

All Images Copyright The Bjermo Daily | Blog Theme Created by LJP & SLR Lounge