Hundarna går här och äter maskrosrötter jämt och ständigt. När det rensas ogräs är de framme för att få sig en rot att gnaga på. I dag var jag bara tvungen att testa lite rot för att se vad som kunde vara så gott. Fy, fy, fy. Värsta jag tror jag tuggat på. Var så beskt att jag inte har någonting att jämföra med. Beska droppar känns som rena vattnet vid jämförelse. Proppade mynta i munnen men inget hjälpte. Hur sjutton kan hundar käka det där? Nu kan jag inte låta bli att undra om hundar inte känner av beska. Vet någon?

Min mamma träffar en man sedan fem år tillbaka. Allt är frid och fröjd, de trivs. De bor på varsitt håll med egna boende och var och en betalar för sig själv när de gör något som kostar pengar. De reser ibland, träffas för att äta god mat och umgås som vem som helst.
Mannen har några barn varav en är dotter. Barnen är mellan 45-50 år allihop så det är ju inga ungdomar vi pratar om. När mamma är med på diverse tillställningar är alltid dottern, utan anledning, snorkig och dum mot mamma som jämt känner sig ledsen. Ofta säger hon saker till mamma när ingen hör. Mamma är så snäll så hon vågar inte säga emot men känner sig oerhört kränkt och ledsen inombords.
I julas var mannen, hans barn och barnbarn hembjudna till en av sönerna. Där fanns naturligtvis också hans dotter. Dottern hade plötsligt, mitt under julfirandet, vänt sig till mamma och sagt varför firar du inte jul med dina egna barn och börjat fråga en massa frågor. Mamma var ditbjuden och hade ju knappast inviterat sig på egen hand.
Nu ska mannen fylla jämt, 70 år, och barnen har bjudit ner honom till Spanien där de äger ett huskomplex av någon sort och där många kan bo. Där ska hans dag firas. Mamma är naturligtvis inte medbjuden och hon vet och förstår ju inte varför.

Hur kan man göra så?

Mannen har ju själv gjort ett val att vara med mamma. Han har själv valt kvinnan han vill vara med. Hur kan barn, väl vuxna sådana, göra på det viset? Själviskt, elakt och dumt. Jag tycker synd om mamma som är ganska mycket ensam. Det blir så när man blir äldre och väninnor och vänner går bort, blir sjuka, och i en del fall, har familjer. Hade mina barn gjort så [vilket de å andra sidan aldrig skulle få för sig att göra] hade jag blivit arg. Hade å andra sidan aldrig accepterat tvärtom heller. En karl kunde ju prova att vara dum mot mina ungar, verbalt eller fysiskt, och han hade åkt ut med huvudet före! Det hade inte kunnat gå fort nog!

Tvi och usch!

Jag kollar mot sängen och kan inte begripa var jag ska ligga någonstans.
I sängen ligger fyra av mina bästa vänner.
Två under täcket och två ovan täcket.

Ogillar tanken på att sittsova.

Schaaaaaas.

Vad bestämmer om man ska ha bindesträck mellan sina efternamn eller inte?

Kaj Ahl-Svarth
Kaj Ahl Svarth