Funderar ibland på om vi sextiotalister verkligen infriar de förväntningar våra barn har eller hade på oss. Jag ville ju gärna själv, i mina barnår, se en bullbakande morsa som skulle vara hemma när jag kom från skolan. Den där mamman skulle stå i dörröppningen när jag kom hem, krama om mig och le. Dofta gott. Servera varma bullar med mjölk. Hjälpa mig med läxorna fast jag aldrig behövde det. Bara för att.
Det där, nyss ovan lästa, var sextiotalisternas förväntningar på trettio- och fyrtiotalisterna. Jag var knappast ensam om att hoppas. Våra mammor och pappor som, de flesta av dem, jobbade arslet av sig och inte hann med att baka bullar. Min mamma hade nog inte den stora drömmen att förverkliga sig själv men hade däremot drömmar om att vara egen, stå på egna ben. Man tänkte inte så då, att förverkliga sig själv. Det vanligaste var nog att man ville att föräldrarna skulle vara stolta över en. Mamma stod sannerligen på egna ben. En-och-sextiotvå över marken stod hon stolt och vacker vilket hon fortfarande är. Mamma jobbade och uppfostrade oss ungar, mestadels ensam, med bravur. Jag fick nyckel om halsen och överlevde. Bullarna var bakade fast inte just den dagen utan en helt annan dag. Bullar som låg i frysen och tinades av en sexåring som på egen hand kom hem från fritids. En sexåring som planerade att ha eget saft- och bullkalas på balkongen. Jag lärde mig snabbt att tina kanelbullar i plastpåse i vatten i vasken inte var någon bra idé. Konstigt. Jag hade ju sett mamma tina både kött och grönsaker så?!
Jag ser på mig själv. Jag pluggadet största delen av ungarnas yngre åldrar. Jag har helt enkelt tyckt att det var för roligt att lära mig nya saker. Har jag en diagnos av något slag så måste det vara allt-för-mycket-är-allt-för-roligt-för-mitt-eget-bästa-sjukan. Det mesta verkar ju så roligt, spännande eller intressant för att inte testas. Jag var alltså aldrig den där morsan som särskilt ofta stod där med bullar och log när barnen kom från skolan. Min kropp är tatuerad både här och där. Drar på hårdrock så att ungarna skulle fly hemifrån om de var här. Svär som fan. Dålig på att städa. Har svårt för att låta bli att samla på hundar. För att liksom sätta en prick över ett i så har det nu blivit ny frisyr också. Rakad. Åtminstone halvrakad. Har dessutom hela mitt liv känt att det bara finns en som jag. Just den där kombon av olika märkliga idéer och sidor. Fast jag säkert har en okänd tvillingsjäl någonstans, har bara inte funnit henne.
Hur som helst. Jag kan omöjligt ha infriat några som helst förväntningar på varken bullar, tantfrisyr, förkläde och väntande hemmamorsa men lovar att jag älskar er ungar bortom varendaste varma kanelbulle och mjölk i hela världen.
