Jag reser mig upp och samtidigt far sex hundar upp som skott. Jag följer med dem ut, ställer mig i den stjärnklara natten och räknar. Räknar hundar, inte stjärnor. En, två, tre, fyra, fem, fyra – en vänder i dörren – fem – han ångrar sig igen – sex. Kikar upp. Himlen är helt klar och molnfri.  Ser Karlavagnen* och en, två, tre, fyra, fem, sex, sju stjärnor. Det var den första ‘stjärnbild’ man fick lära sig i skolan, den första stjärnbilden jag lärde mina barn. Fem. En av hundarna lyfter på benet mot ett av benen på den väl uttjänta rostiga grillen medan en smiter in. Fyra. Det får bli en ny grill nästa år. Vinden är lagom sval och skönt. Tre. Två. En. En kvar. Ser hur han hukar och kryper ihop vid en buske. Han stannar vid mig i dörren och tittar med ögon som säger; klappa mig. Det klappas och vi går nöjt i säng. I morgon är en annan dag. En dag då jag återigen räknar hundar och samlar nattens bajs.

*Karlavagnen är ingen egen stjärnbild i sig utan ingår i stjärnbilden Stora Björn. De sju starkast lysande stjärnorna bildar ett mönster av en vagn.

- Fan vad du väsnas.

Ser mannen jag är sambo med slita hund utanför fönstret.
Här sitter jag.

Själv har jag haft det sämre.