Tänk om några soptunnor hade räckt i helgen som gick. Istället blev det en jättecontainer med trädgårdsavfall. Trettio kubikmeter container vi fyllt med häck-, träd-, och buskklipp samt mängder med kirskål och brännässlor. Den fyrtio meter långa ligusterhäcken hade inte klippts på massor av år och var på sina ställen upp till 3,5 meter bred. Utan yngste sonen Max hade vi aldrig rott det hela i land. [TACK x 1000!!!] Träden som gränsar till trädgården fick också nytt utseende och buskar både klipptes och togs bort. Delar av det gamla staketet revs. Gamla husägarna, eller kanske de som bott där för att renovera kåken, hade fyllt buskar och diken med skräp. Metall av olika slag, plåt, stänger, profiler, leksaker, ben, söndriga verktyg, söndrig skottkärra, avfall, papper, plast, glas, plåtburkar som det varit mat i, fogskumsburkar, cement, gamla tunnor, slangar, rör, skor… Jag kan inte räkna upp allt. Undrar om man står där i sin trädgård och bara tänker äsch slänger den här söndriga skon över staketet. Säkert ingen som ser den i häcken.
När häcken föll visade sig dessutom att påbyggnaden på garaget; vedbod och hundhus fullständigt saknade puts. Häcken stod helt an till byggnaderna vid husköpet och kunde inte ses.

Jag förstår inte hur en del fungerar och tänker. Vad jag däremot vet är att när det här huset är klart har det genomgått total renovering och förändring och vi kan vara hyfsat säkra på att vi varken dör ampere-döden i duschen, brinner upp p.g.a. att öppna spisen är livsfarlig eller behöver vara oroliga för att vi en dag ska kunna simma i köket. Trädgården har dessutom genomgått stor förvandling. Det är bara så tråkigt att man inte själv kan få bestämma om man vill renovera eller ej. Tror ni jag är trött på lurendrejare eller?